2006 Nov 27th - Dec 3rd (w48)

Sunday, 03 December 2006 00:00

Måndag 27 November 2006 Idag när jag satt på tåget upp till Älmhult ringde telefonen. Jag hann inte svara men det kom ett intalat meddelande. Det var Mikael. Gissa vad? "Hej, jag och Manuel är utelåsta..." igen! Jaha, han hann inte prata in helt och det kom från en telefon man inte kunde ringa tillbaks till. Han berättade han hade övriga nycklar men ingen mobil. Snabba beslut, jag hoppade av vid nästa station, ringde jobbet och avbokade ett möte, och vände åter mot Malmö. Jag ringde grannen för att be henne lokalisera Mikael och Manuel men hon ringde tillbaks och hade inte sett röken av dom. Hans pappa hade inte heller hört nåt och muttrade något om "jag sade ju förra gången han skulle lämna nycklar hos mig". Japp, då var man hemma igen. När jag kom hem packade jag ihop Mikaels jobbdator, jobbpapper och jobbmobil och tänkte ta bilen till hans jobb för han kanske tagit sig dit?

Resting after being groomed

Konstigt förresten, bilen stod ju kvar på gatan, fastän han hade bilnycklar??? När jag var på väg ned i hissen mötte jag Mikael ensam, i jogginbyxor och fleece-tröja. Han hade kört Manuel till dagis och hade nu letat efter en telefon för att ringa en låssmed. Som tur var hade han inte kommit åt någon. Japp, snabbt insläpp av Mikael i lägenheten, byte till bil, och rally upp till Småland. 3 gånger den senaste tiden har alltså någon av oss låst sig ute. Dags att lämna extranycklar lite här och där tror jag minsann.

Please stop working, I am here under the desk!

Jag hämtade Manuel på kvällen och vi stannade en stund på gården för att "umgås med Asta", dvärschnauzergrannen som kanske blivit lite för överbeskyddad av sin matte och husse som mindre. Hon är ju liten, snabb och tuff så dom behöver inte vara oroliga. Dock skällde hon på Manuel och han backade snällt, medans husse och matte orolligt tittade på. Det går framåt dock och ju lugnare husse och matte blir desto mer kommer det att smitta av sig på Asta. Jag tar det lugnt med Manuel, och hade honom liggandes vid mina fötter så Asta kunde fram och nosa, detta mest för ägarnas skull. Manuel är jätteduktig! Sen spenderade vi kvällen med att mysa, borsta och träna posering och flytt av benen. Jag samlar all ullen för ev framtida spinning. Jag ångrar jag inte sparade Antaios all ull under dom alla dom år jag skötte hans päls. Tja, och Mikael, han vår käre Mikael spenderade kvällen på sitt jobb. /Charlotte

Tisdag 28 November 2006 Äntligen kom brevet! Vi tog ju blodprov på Manuel för någon vecka sedan för att skicka till lab för att förhoppningsvis få konstaterat godkänd mängd antikroppar mot rabies. Jadå, det hade han, med råge. Så nu är vi redo för "stora vida världen", tja i allafall för Europa. Dels för utställningar men jag har också funderat på att ta med honom till till alperna när han är vuxen för att vandra, eller vara i snön. /Charlotte

Onsdag 29 November 2006 Inget att rapportera mer än att Manuel har börjat bli lite mer motstridig när det gäller tabletterna. Det är ju inte konstigt, vi har ju hållt på i över 20 dagar nu och skall hålla på i 10 dagar till, men det är värt det för nosen ser jättefin ut nu! Jo förresten, helt plötsligt har Manuel börjat hoppa in i bilen själv. Innan har vi antingen lyft in honom eller lyft framkärran först och sen bakärran. Dock hjälper vi honom fortfarande ut, för nedhopp tär mer på lederna än upphoppen. Upphoppen är bara bra för bakkärran på honom. Ja och sen borstar jag honom nästan varje dag nu för underullen kryper ut succesivt. Tur man är van vid collie, det här känns inte som något problem. /Charlotte

Need for speed!

Torsdag 30 November 2006 Idag jobbade jag hemifrån så det blev en lite längre morgonrunda än vanligt och dessutom blev det en härlig lunchrunda på Spillepengen. Manuel sprang som en idiot. Problemet är att han ser fåglarna uppe i luften och tror han kan springa ifatt dom! Han är för kul den lille. När jag jobbat färdigt åkte jag och Manuel till Bjärred för att jag skulle klippa familjen Nilsson. Han tycker där är jättemysigt, trädgård och svala stengolv. 2 grabbar som älskar hundar... helbra. Mikael jobbade över så det var jag och Manuel hela kvällen.

Tired after trying to catch birds in the sky!

Senare på kvällen MSN:ade jag med Silvia uppfödaren, för hon ville ha resultat, domarnamn mm. från dom utställningar vi varit med om för hon håller tydligen på att göra hemsidor åt dom av Goushis valpar som ställs ut. Det skall bli spännande att se. Som vanligt hade jag inte mycket av den typ av bilder som hon vill ha. Snygga uppställda bilder, eller bilder från utställningar när vi springer. Jag får väl be Mikael fylla minneskorten med bilder i Göteborg så vi kan få något snyggt kort, och givetivis hoppas vi på ett bra resultat med. Det blir Manuels sista show som "valp". Därefter har han fyllt 9 månader och då blir det "på riktigt". Vi får väl göra ett allvarligt försök i helgen att fixa några fina foton. Ska fundera ut en läcker miljö. /Charlotte

Fredag 1 December 2006 Idag skulle jag besöka Älmhultskontoret så Manuel fick hänga med i bilen. Det är inte så roligt för honom att ligga i bilen men med lite morötter och tuggben så gick det bra. Som vanligt blev han väldigt beundrad, bl a av en Shibaägare som kom fram och bad mig öppna kofferten för hon bara mååste se denna fina hund lite närmre. På eftermiddagen åkte vi hem till mina föräldrar och jag och min far tog en promenad med Manuel och Santhos. Det är lite smått hysteriskt varje gång jag kommer med Manuel men jag väljer att inte bråka om det utan sätter sonika Manuel i hallen avspärrad så han kan se oss. Manuel skulle mycket väl kunna ligga i samma rum som Santhos på flera meters avstånd och inte närma sig men jag viker mig för majoriteten. Bättre med en för försiktig inställning från föräldrarna än en dumdristig. Santhos hade varit hos veterinären och fått tandsten borttaget. Stomatol-smilet alltså. Dom hade passat på att klippa hans klor och fila bort torra flagor från tryffeln så Santhos såg riktig tjusig ut. Allt hade gått bra med sövningen och han hade fått genomgå en grundlig hälsokontroll först. Det känns seriöst, han blir ändå 10 år nu och man vill ju inte söva honom om han inte är i bra form. Min syster kom hem och hälsade på hundarna en och en i rätt ordning, dvs Santhos först och sen Manuel. Manuel fick vara mycket i trädgården där han glatt skuttade omkring med min gamla säckiga handboll. När det började bli sent körde vi hem. Till jul skall vi ställa iordning min gamla tonårslya ovanför stallbyggnaden så kan jag, Mikael och Manuel sova där och mina föräldrar slipper vara nervösa. Det blir en bra lösning för julefriden. När vi kom hem låg jag och slappade på soffan och Manuel låg och sov precis innanför öppen balkongdörr. Mikael är borta över natten på julmiddag med jobbet. Ibland är det skönt att vara hemma själv (ja, med Manuel alltså). Jag tillhör dom personer som behöver mycket eget "space". Manuel växer fortfarande ryckvis och just nu är rumpan högre än framdelen igen. Det känns bra, för då växer han fortfarande. Just nu är han 62 cm och jag vill ju gärna att han blir i höjd med Tore. /Charlotte

Lördag 2 December 2006 Jag och Manuel träffade Ingela och Vorstehn Golda i Torup. Vilken prövning! Golda är ju jakthund och skall alltså springa och söka av vida områden. Manuel är sällskapshund och skall inte avvivka för mycket från stigen. Var jag en tiondels sekund för sen så hängde han givetvis på Golda. Många svalda svordomar, och några som slapp ur min mun. Tur Ingela var med så vi kunde bolla vad som hände och hon noterade att jag höjt rösten rejält...hm... Jag funderade över situtationen och dom gången jag var för sen för ev kommande, svalde jag sonika mitt "nej", för bättre han springer efter Golda utan att jag sagt nej, dvs han "bryter inget kommando" än att jag säger nej och han ignorerar det. Andra gånger fick jag vara jätteobservant och vara snabb med kommandot, och då fungerade det. Givetvis tappade jag en av mina Londoninköpta vantar. Inte dyra på något sätt, men efterlängtade...Vi skall träna mer i hop det visade sig vara jättenyttigt. /Charlotte

Such a beuty he is!

Söndag 3 december 2006. Jag vaknade vid halv nio av en hund som skällde. Utan glasögon eller linser ser jag inte så mycket, men jag kunde dock urskilja två stora öron (som för övrigt blir mindre och mindre, relativt sett). Upp ur sängen, på med kläderna och ut genom dörren till kyrkan. Den som följt med i dagboken vet att det är där Manuel uträttar sina behov (vid, inte i, kyrkan). Fast han verkade inte särskilt nödig och det visade sig att Lotta hade varit ute med honom en timma tidigare och hans skall var nog mer för att han kände sig ensam, eftersom Lotta gått iväg till Hemköp för att handla frukost.

Vid lunchtid åkte vi i väg till Torup. Vi gick samma runda som Manuel och Golda busade på igår. Till Mattes stora glädje låg hennes borttappade vante kvar på stigen. Siliva, uppfödaren, ville ha nya foton, så vi hade tagit med kameran. Halvvägs blev det dags för posering och fotografering. Ljuset var bra och bilderna blev ganska hyfsade. Men det är klart, när vi skickade bilden till Silvia så förvisso tyckte hon den var bra, men skickade bara tillbaks en ny beställning som nu skulle vara framifrån. Men, det är ju bara kul hon engagerar sig.

När vi kom hem så stängde vi in Manuel i matrummet, där han normalt sover, för vi skulle ut på julskyltningen. Vi satte kompostgaller för dörröppningarna och begav oss ut. När vi kom tillbaka låg kompostgallren huller om buller och Manuel syntes inte till. Shit, tänkte jag. Var tusan är han? Lotta hittade honom liggandes i ena hörnet i matrummet - livrädd. Livrädd för kompostgallret, upptäckte vi sen. Förmodligen hade han ställt sig (på akitavis) med tassarna på gallerkanten som då gett vika. Vi får helt enkelt till att göra konstruktionen lite stabilare nästa gång vi ska lämna honom ensam. För han är inte dummare än att han vet hur han nu ska göra om han vill utforska soptunnan i köket när han är ensam hemma nästa gång... Eller hoppa upp i sängen som ser så mysig ut... /Mikael

< Prev		Next >