Väderprognosen inför lördagen såg inte lovande ut. Tyvärr hade SMHI rätt. Det regnade oavbrutet.

Nu har bokarna börjat slå ut på Söderåsen och det är värt en resa dit bara för att betrakta färgexplosionen, även om det är en mulen dag. Jag har haft förmånen att se utvecklingen från ett grått, skånskt vinterlandskap tiill när det är som vackrast. Möjligen kan det vara lika vackert en fin höstdag.

Jag och Manuel gick sist ut i spåret och spårningen gick mycket bra i hundra meter. Sen märkte jag att Manuel fått en doft i nosen som han inte giillade - vildsvin. Från den punkten jobbade hans hjärna med två lukter, vildssvin och blodspår. Jag fick jobba en del med honom för att gå på spåret igen och han gick av det ett par gånger efter det. Varje gång fick jag peppa honom att fortsätta. Till slut nådde vi fram till klöven. Trots bakslaget så måste jag ändå säga att vissa framsteg har gjorts på vildsvinsfronten. Han fortsatte att spåra, men ganska ofokuserat. Det går lättare att få honom att stanna kvar och fortsätta spåra, även om han fortfarande vill avlägsna sig från området. När vi kom fram till klöven så ville han hemskt gärna lika och gnaga på plats. Tidigare har han inte varit intresserad av detta när spåret kantats av vildsvinsdoft. Idag blev det med andra ord både spårning och vildsvinsträning.

Om två veckor är det dags för anlagsprov. Jag har ingen aning om han kommer att klara det eller ej, utan jag betraktar det som en spårträningsdag, precis som alla andra lördagar de senaste månaderna.

Mikael