Mulet väder har vi börjat vänja oss vid på lördagar. Att det regnar lite till och från hör också till. Idag var alltså en typisk dag i väderhänseende. I spårhänseende - en helt annan dag.

Vi la spår som vanligt. Manuel var bland de sista som fick spåra så det blev ett par timmars väntan. Det gör ju också svåret lite svårare än om han gått först, men det är marginellt tror jag. Spåret var denna gång snitslat, vilket kan vara en fördel - dock inte idag. Vid första vinkeln, som gick till höger, valde Manuel att prova vänster. Efter trettio meter på fel håll så vände han och började spåra i rätt riktning. I nästa vinkel gick han rakt fram, i stället för att ta höger, och forsatte så tills jag helt oväntat såg en ny snitsel. Nu började förvirringen. Jag har bestämt mig att inte avbryta honom om han spårar aktivt, även om jag tycker att han kommit fel. Vi var inne på en annan del av vårt spår(!). Jag lät honom fortsätta, vilket ledde till att jag blev totalt förvirrad. Jag hade till slut ingen aning om vilket väderstreck håll spåret gick och var tvungen att lita helt på Manuel. Efter ett par hundra meter började Manuel gå från sida till sida, vände och gick i andra riktningen. Till slut fick jag lite hjälp av instruktören vad gäller riktningen, så att jag hade lite koll på var spåret gick. Vi nådde en snitsel (dubbel) och där stannade Manuel. Jag trodde först att försökte plocka upp spåret, men sedan hörde jag ett kras - ett kras mycket likt då en akitakäke knäcker en rådjursskank.

Min omedelbara känsla efteråt var att det inte gått så bra. Det första instruktören sa var: "Jag är mycket imponerad.  I en vinkel forsatte han rakt fram och gick på en annan del av spåret - 50 meter utan blodspår och enbart på luftvittring. Helt otroligt!" Det var alltså där jag började känna mig förlorad. Han trodde också att Manuel fått vittring på klöven på ett långt avstånd eftersom spårbeteendet ändrade sig. Från att ha gått ganska rakt i spåret började han i slutet gå från sida till sida för att "fånga in" vittringen.

Mikael