|
Saturday, 01 May 2010 19:48 |
Förhoppningarna att det skulle gå lika bra som förra helgen fanns, men ärligt talat hade det varit orättvist att förvänta sig det av Manuel. Varken Lotta eller Kumi är hemma. Det lukar löptik i hela lägenheten. Det springer löptikar i hela stan. I morse väckte han mig halv sex när han ylade. Jag undrar hur mycket sömn han hade fått.
Vi la spår i vanlig ordning. Efter det så fick vi orientera med karta och kompass. Jag försökte desperat att klura ut det där med kompassriktningen och gjorde allt för att komma ihåg det jag lärde mig i lumpen. Det stod still. Nu i kväll kom jag på det, trots att jag varken hade kompass eller karta framför mig. Lustigt hur det kan bli ibland.
Spårningen gick inte lika bra som förra gången. Han gick åt helt fel håll två gånger och hade svårt att hitta spåret. Vid en vinkel började han snurra runt ett par varv (läs större cirklar) för att till slut sätta sig MITT i spåret. Han hade spårat cirka hundra meter och jag såg att han var trött. Jag lät honom sitta en stund och jag passade även på att kela med honom. När jag bad honom fortsätta så gick han rakt på spåret för att 75 meter senare åter vika av från spåret. Om han hittat något roligare att följa efter eller om det berodde på något annat, vet jag inte. Andra halvan av spåret gick faktiskt bra och han hittade klöven utan problem.
När Lotta kom hem ikväll kändes det som om att Manuel tyckte att ordningen var någorlunda återställd. När jag tittade till honom på balkongen så hade han lagt sig helt på sidan och sov djupt.
Mikael
|
